3 månader utan närhet. Jag förstår inte hur jag klarade mig i ett helt år förut! 3 månader... Samtidigt som min kropp skriker efter en kram, en puss, ett hångel eller sex så känns det inte som att det är det jag vill ha. Det finns helt enkelt ingen som jag vill ha det av. Det är så lätt när man är kär. Då kan ett sms få en att flyga. Jag får massa sms nu med, men hela tiden så är det en känsla som säger "hit, men inte längre". En enkel avslutningsfras som "kram" kan nästan ge mig panik. Jag vet inte, det kanske är för att jag vill jaga, inte bli jagad, men ändå. Jag längtar något fruktansvärt efter närhet, en elektronisk kram är väl inget att bli rädd för? Det är skillnad med folk som jag pratat med länge, då vet jag ju att det inte är någon fara och ett "puss och kram" känns avslappnat och självklart. Faktum är att jag nog skulle börja fundera om jag inte fick det där "puss och kram"et.
Jag är i ett sånt dilemma..
När jag sitter ensam så kan jag bli så där bubbligt glad av att skicka iväg ett sms och avsluta med "kram". Det känns lite spännande, speciellt till människor som man nyss lärt känna, eller inte pratar med så mycket. Men om jag får ett sms som avslutas med kram från samma person så är det inte roligt längre. Då tänker jag bara "NEJ NEJ! Inte längre! Inte ens så här långt tack! Backa fyra steg!". En elektronisk kram får mig att flippa ur. Varför? Allt jag vill ha är ju en kram. Och jag kan ju t.o.m. tänka mig en kram från människan, annars så skulle jag ju aldrig skriva det i sms:et. Men det verkar som om det bara är när min längtan är som störst. När jag får jaga. När drömmen känns så avlägsen. Jag förstår mig inte på mig själv.
Jag skulle kunna gå på stan och dra åt mig en kille och kyssa honom, men om han försökte kyssa mig (oavsett hu snygg/trevlig/rolig/mysig han är) så skulle jag rygga tillbaka. Då skulle det vara "no no no". Varför? Om jag ändå hade tänkt kyssa honom först, varför känns det då så fel om han visar tecken på att vilja kyssa mig också?
Jag vill verkligen ha någon att pussa på, att värma mig i famnen hos, att massera och öhm.. ja.. intimitisera med. Men varför, varför, varför tar jag inte se chanser som ges?! Vad är det för spärr i mitt huvud som säger "Nej, inte han, han är för intresserad"? Har jag blivit rädd för att komma en människa nära efter allt skit med Samuel? Det känns nästan som det.. Att veta att man kan bli så sårad igen skrämmer skiten ur mig ärligt talat.
Men jag vill ha en kram!