Ingen titel

Jag skulle ge vad som helst för att få försvinna ut i universum. Bara bort. Det skulle vara så skönt att bara flyta omkring i universum i ett halvår eller så. Fundera lite på livets mening, lösa världsfrågorna och rensa tankarna. Snacka lite med Gud om jag kan hitta honom. Diskutera vilken av alla världsreligioner som är mest rätt och varför det hela tiden skapas nya grupper som alla hävdar att just de praktiserar t.ex. sen sanna kristendomen. För dena nyastartade gruppen hävdar sig ha snackat med Gud eller ha rötter från Jesu tid. Jo, jag skulle gärna vilja reda ut ett och annat med denne Gud som gett oss så många krig och sekter.
När jag gjort allt jag skulle i rymden så skulle jag ha bosatt mig i Nubabergen och levt på durragröt. Jag skulle inte ha återvänt hit. Här hinner jag knappt leta reda på plåster till min såriga själ innan nya sår rivs upp, eller gamla rivs upp på nytt. Kan ni inte låta mina sår vara? Gå en omväg runt mig om så behövs! Jag tål inte hur mycket som helst..
Allt bara bubblar upp igen, trycker på sårskorpan tills den spricker och alla känslor han lämnade efter sig i form av var rinner ut. Allt rivs upp av en enda liten fjuttig sak. Men många små fjuttiga saker blir snart en stor sak.. Det är löjligt, jag vet. Det är därför jag vill ut i rymden. Slippa påminnas. Försvinna. Glömma. Starta på nytt utan möjlighet att se tillbaka.

Mitt känsloliv är verkligen en berg-och-dalbana. Ibland så upp-och-ner att jag inte hänger med själv. Vissa dagar så kvittrar jag som en fågel (oftast på helgerna då jag skipper påminnas om allt skit), andra dagara kämpar jag konstant för att hålla tillbaka tårarna. Ibland behövs det bara en chokladboll för att göra mig på strålande humör igen, lika som det ibland bara behövs ett enkelt ord (om än inte illa menat) vid fel tidpunkt för att allt bara ska rasa samman. Jag är så fruktansvärt labil att jag nästan är rädd för mig själv.
"GÅ VID FÖRSTA SLAGET!" heter det till kvinnor som blir misshandlade. Blir de slagna en gång så ska man inte lita på att mannen bättrar sig. Men första lögnen då? "Ta det lugn, ett misstag kan alla göra. Ge honom en chans till" heter det ofta när det handlar om mosade hjärtan. Men hur många chanser ska man ge? Hur länge ska man låtsas le ch hoppas på ändring? Varför gick jag inte på en gång? Jag såg ju vartåt det lutade. Jag insåg att det aldrig skulle bli bättre. Varför gick jag inte? Varför lät jag stygnen mellan oss snöras så hårt? Det smärtar bara mer att lämna ju närmare man är varandra.
Det sägs att hoppet är det sista som överger oss. Jag vill aldrig mer hoppas. Jag vill vara realist. Jag ska inse att jag bara är sex för män, och jag ska aldrig hoppas på att vara ngt annat heller. Det finns inget som säger att kärlek existerar egentligen. Jag får se sanningen i vitögat. Jag är och förblir sex. Någonting man ska sätta på. Någonting att tillfredsställa sig med. Mina känslor är irrelevanta. Tack så mycket.