Hmm...

Vad deprimerad jag blev helt plötsligt när jag tog det lugnt.. Borde ha pluggat idag eftersom jag har prov imorrn, men jag valde att prioritera att inte stressa istället.. Jag borde ha pluggat ändå känner jag. Det är inte kul att inte göra något. Det är inte kul att inte vara på språng. Det är inte kul att veta att att man har all tid i världen på sig att äta och packa väskan. Blää..

Man kan ju bli arbetsnarkoman, det kanske är det jag har blivit? Fast jag arbetar ju inte... Allt går före skolan just nu.. Så jag har väl kanske blivit en stressnarkoman? Hmm..

Kanske blev jag deppig nu bara för att jag har tid att tänka? Annars så har jag ju inte tid med det.. Då flyter allt bara på hela tiden och jag har ingen tid för att reflektera. Nu sitter jag här och allt som jag sett som genom ett guldskimmer har plötsligt blivit så grått som det egentligen(?) är. Kanske till och med ännu gråare. För när jag väl börjat inse att allt inte är så underbart, som det varit innan jag stannade upp och tog del av verkligheten, så känns det istället väldigt jobbigt. Alla bra saker blir på något sätt negativa och det som förut verkade gå som på räls ser numer ut att gå käpprätt åt helvete. Har jag inte sett det tidigare, eller är inte saker så dåliga som de plötsligt verkar? De kanske är lika bra fast jag bara ser baksidorna för tillfället? Jag hoppas det.

Alltså: Antingen så är livet så här deprimerande och att jag först nu insett det, eller så är det lika guldskimrande som det tett sig de senaste två veckorna.

Om det är så att livet är så här deprimerande så hoppas jag på att jag vaknar imorgon och kan sätta på mig mina guldskimrande glasögon igen och bara glömma bort världens gråhet.

Om det är så att livet är lika guldskimrande som det varit i två veckor nu så hoppas jag att jag snart slutar vrida och vända på allt så att jag till slut fastnar i skuggan på baksidan.