Saknad

Det är ganska intressant. Fast jag försöker glömma allt som gör mig så fruktansvärt arg och ledsen så blir jag ändå inte glad. Istället blir jag full av saknad. Jag vet inte vad som är bäst.. Att vara arg, ledsen och besviken och aldrig vilja se människan igen eller att sakna? Att var arg, ledsen och besviken är okomplicerat, men gör så att skolan går åt helvete. Att försöka glömma allt negativt och försöka fixa allt igen gör att saknaden kommer fram då jag försöker tänka positiva tankar. Att sakna gör allt så förvirrande. En del av mig skriker "det är ingen idé att tro att det någonsin kommer att kunna bli bra mellan er. Du är samma människa och han är samma människa. Att ni håller någorlunda sams än så länge är bara ett mirakel." och en annan del bönar och ber "kom igen! Ni har båda lärt er något av det här. Släng inte bort det här nu. Kämpa på. Ni har haft så mycket tillsammans, låt inte att försvinna en gång till! Det är värt alla ansträngningar för att inte få ett utbrott. Det är värt det! Han var ju en trevlig kille när du träffade honom, varför kan du inte försöka fokusera på den killen?"

Jag hatar mina delar som alla vill olika saker. Jag får väl vara glad så länge ingen ligger på sjukhuset antar jag.. Får väl se hur länge vi kan hålla sams. Jag vet inte om jag orkar anstränga mig längre. Är det värt alla känslor, uppoffringar och dispyter? Jag tycker det, men det verkar inte han göra.. Men soppan kokar inte kokar inte sig själv. Jag är beredd att försöka se förbi det som varit och ta vara på nuet. Känslorna och minnena kommer inte försvinna, men det känns nödvändigt att försöka se förbi dem. Frågan är bara om jag är ensam om att vilja försöka.. Det kommer att kännas, men för mig är det iaf värt det..