Lördag

För första gången har tanken på att det kanske går åt fel håll slagit mig. Att äntligen kunna prata, reda ut saker och t.o.m. skämta om Uppblåsbara Barbaras och sånt vi gjort tillsammans är helt fantastiskt. Det är en enorm sten som lyfts från mitt bröst och allt blir plötsligt mycket lättare. Nu vet jag varför det blivit som det var fram till i måndags, nu vet jag hur vi ska göra för att förhindra att det blir så igen. Nu vet han varför jag reagerat som jag gjort, nu vet han hur jag känner, nu vet han om min sinus-kurva. Han vet varför jag varit (är) en sån jävla idiot och allt.

Allt har plötsligt blivit så perfekt igen. Så som det var först. Innan allt jobbigt. Innan alla tårar. Och det känns jättebra. Men det är läskigt också. Fruktansvärt läskigt. Det kryper i kroppen. Det är nästan för perfekt.. Tänk om allt bara blir bajs igen? Tänk om jag åker ner i det jävla träsket igen? Tänk om jag inte orkar då?

Tänk om det inte är bra att allt blivit bra? Tänk om det här bara är en illusion för att göra fallet ännu hårdare sen?



Låt det inte vara så!

Jag är fortfarande arg, fortfarande sårad och ledsen. Men det känns som att vi kommer fixa det. Låt det här vara på riktigt nu. Låt mig få känna hur det känns att få glädjas i iaf en vecka till.